Tre systrar som längtar bort i Uppsala, av Sthig Jonasson

Pending moderation

Just nu spelas Tjechovs pjäs ”Tre systrar” på Uppsala stadsteaters lilla scen. Den utspelas vid sekelskiftet i en rysk garnisonsstad där fyra syskon Prozorov – tre systrar och en bror – har strandat efter faderns död. De är otillfredsställda med sina liv och längtar bort. Helst av allt vill systrarna Olga. Masja och Irina tillbaka till Moskva. Där livet finns. Brodern Andrej vill egentligen ingenting.

Här är allt avskalat till total likgiltighet. Scenen – en järnvägsperrong där aldrig några tåg stannar – fylls med vemod, livsleda och en oändlig oföretagsamhet. De förändringar som sker ligger utanför allas kontroll. Militären kommenderas till en ny ort och avtågar. Trist, men i grunden förändras inget för systrarna.

Mikaela Ramel är en blek och patetisk Olga som inte ens lyckas hålla en oönskad skolledarkarriär ifrån sig. Linda Kulle gör Irina som litet lojt strävar efter ”ett riktigt arbete”. Hon vill inte vara en av de ”söndagsmänniskor som föraktar arbete”, men hon har avskytt alla arbeten som hon prövat på. Hon bär en oförlöst längtan efter framtiden och efter en realtid som borde vara annorlunda än vad den är. Julia Marko Nord gör en precis tolkning av Masja med en sval passion för bataljonschefen överste Versjinin (Fredrik Gunnarsson), en man med en ohejdbar "lust att filosofera" och med plattheter om den lyckliga framtid då alla kan leva ett meningsfullt liv. Masja vill, men kan inte förmå sig att lämna den beskäftige och mjukryggade läraren Kulygin (Aksel Morisse) som hon är gift med. Hennes vanmäktiga upbrott när hon inser att regementet och Versjinin ger sig av är magnifikt, men resultatlöst. Versjinin är avvaktande, som om inget egentligen angick honom.

Katharina Cohen är obehagligt bra som uppkomlingen Natalia. Både till klädsel och manér liknar hon de nyrika ryskor man i dag kan se i Stockholm, Bryssel, London, Paris. Arrogant medvetna om sitt ekonomiska övertag. Natalia tar över makten i huset och systrarna förmår inte sätta emot. De är konflikträdda mjäk som hellre får ont i huvudet än skriker och tar en ordentlig maktstrid.

Henrik Johansson är systrarnas svage bror Andrej är en äkta toffelhjälte med havererade drömmar om en akademisk karriär. På kvällar och nätter ägnar han sig åt dyrbart hasardspel. Han behandlas hela tiden överseende. Inte ens när han skuldsätter sig och intecknar familjens hus händer något. Ingen blir rasande eller vänder upp och ner på världen för att få någon förändring. Att resa till Moskva blir aldrig annat än en knappt förnimbar tanke för Andrej.

Aksel Morisse är övertygande som läraren Kulygin som håller verkligheten ifrån sig med ett skyddande moln av latinska fraser. Gustav Levin gör ett sympatiskt porträtt av den försupne läkaren Tjebutykin – den ende som faktiskt längtar tillbaka till småstadens händelselösa liv. Så kan man också notera att Tytte Johnsson är som klippt och skuren för rollen som den gamla trotjänarinnan Anfisa.

Det är inte skådespelarnas insatser som väcker frågor utan pjäsen i sig själv som dras med problem som inte spelet helt förmår överbrygga. Första akten är rent lysande, medan andra akten flackas ut i upprepningar och poserna börjar kännas alltmer onödiga.

Egentligen kan man fråga sig varför systrarna inte packar och drar till Moskva, när de nu så intensivt längtar dit. De har de ekonomiska förutsättningarna, de har inget som håller dem kvar och de har inte särskilt roligt där de är.

”Tre systrar” är en sevärd föreställning som spelas t.o.m. den 18 oktober.

Faktaruta
Scen: Uppsala stadsteater, lilla scenen
Pjäs: Tre systrar
Författare: Anton Tjechov
Ööversättning: Lars Kleberg
Regi: Dennis Sandin
Scenografi och kostym: Mikaeöl Svanevik
Medverkande: Mikaela Ramel, Julia Marko Nord, Linda Kulle, Henrik Johansson, Katharina Cohen, Aksel Morisse, Fredrik Gunnarson, Jonatan Rodriguez, Franscisco Sobrado, Gustac Levin, Tytte Johnsson, Crister Olsson
Speltid ca 2 tim. 30 min.

Tatty Maclay