Hedersmord på Operan, av Sthig Jonasson

Pending moderation

Maskeradbalen, Operan

Operan har haft nypremiär på Giuseppe Verdis opera ”Maskeradbalen” som skildrar adelns sammansvärjning och mordet på Gustaf III 1792. Politiskt var konspiratörerna ute efter att mörda kungen och att därigenom krossa enväldet och reformera regeringssättet. Men egentligen handlar operan inte så mycket om det politiska spelet utan mer om kärlek, svartsjuka och hämnd. Det är också den aspekten regissören Tobias Theorell tar fasta på i sin uppsättning.

Kungen är besatt av en desperat och förödande passion till Amelia, hustrun till hans rådgivare och vän Jacob Johan Anckarström, som också kallas Renato. Den politiska oppositionen mot den enväldige kungen blir allt tydligare och när den rätt harmlösa kärlekshistorien mellan kungen och Amelia avslöjas blir greven svartsjukt hämndlysten och ansluter sig till en grupp som planerar kungens död. Det slutar, som i verkligheten, med att kungen struntar i alla varningar och beger sig till den ödesdigra operabalen den 16 mars 1792. Han tror sig vara skyddad av folkets kärlek
Klas Hedlund gör en övertygande och säker tolkning av Gustaf III – teaterkungen som behärskar teaterns alla poser och trick, men som inte riktigt vet var gränsen går mellan människa och mask, mellan teaterns spel och världens verklighet.

Första aktens förtätade möte med återhållen, men tydlig, åtrå mellan kungen och Amelia får sin utveckling i andra akten med en lysande kärleksduett där kungen tigger om hennes kärlek. Amelia påminner honom om att hennes man är kungens vän och rådgivare. Duetten ”O qual soave brivide” är en av Verdis mest berömda kärleksduetter och här blir den med Lena Nordin, som sjunger Amelia, och Klas Hedlund till en av föreställningens höjdpunkter. Dramats tredje huvudperson, greve Anckarström/Renato gör Vladislav Sulimsky med en mäktig baryton kopplad till ett uttrycksfullt kroppsspråk när han går från att vara kungens förtrogne till svartsjuk hämnare och sammansvuren. I sista akten då Anckarström beslutar sig för att mörda kungen gör Vladislav Sulimsky all rättvisa åt ”Eri Tu” (Det var du) som är en av Verdis vackraste och mest plågsamma arior.

I övrigt märker man Katarina Leonson som ger den blinda spåkvinnan mamsell Ulrika en svart, sorgsen klang – hon vet att hennes varningar klingar ohörda. Johan Edholm (Ribbing) och Lennrats Forsén (Horn) är utmärkt obehagliga som de båda drivande konspiratörerna, annars kan man ju tycka att de sammansvurna är ett ganska taffligt gäng. Pagen Oscar som i första akten är en ungman och i andra akten en ung kvinna har en litet otydlig relation till kungen. Oscar spelar, sig själv ovetande, en viktig roll på balen när han pekar ut kungen för mördarna. Oscar sjungs av Marianne Hellgren Stayko med en klar och vacker koloratur.

Den kanadensiska stjärndirigenten Keri-Lynn Wilson fick Hovkapellet att låta prescis så uppsluppet och temperamentsfullt som ”Maskeradbalen” kräver för att få föreställningen att komma loss.
Föreställningen som helhet är något ojämn men ”Maskeradbalen” är en bättre och mer lättillgänglig opera än många andra, därför att Verdis musik är infallsrik med några kärleksarior av sällsynt lyster.
”Maskeradbalen” som spelas t.o.m. 8 november är mycket sevärd.

Scen: Operan
Opera: Maskeradbalen
Musik: Giuseppe Verdi
Libretto: Antonio Somma (efter Eugène Scribe)
Översättning: Annika Brandt
Regi: Tobias Theorell
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Ljus: Ellen Ruge
Koreografi: Roine Söderlundh
Dirigent: Keri-Lynn Wikson
Sångare: Klas Hedlund, Vladislav Sulimsky, Lena Nordin, Katarina Leoson, Marianne Hellgren Staykov, Carl Ackefeldt, Johan Edholm, Lennart Forsén, Magnus Kyhle, Jon Nilsson
Ett barn: Simon Bergsten
Operans kör
Hovkapellet
Framförs på italienska med översättning på textmaskin
Speltid ca 2 tim. 50 min.

Tatty Maclay